Runt omkring mig sker det överallt. Förhållanden som tar slut pga barnen. Vad är det tragiskt, att det som skulle vara nåt som binder samman, istället blir nåt som splittrar.
Detta sker ju både i kärnfamiljer, och då det handlar om mina barn och dina barn. Jag vet inte vilket som är vanligast. Att kärnfamiljer, eller familjer med mina/dina barn splittras. Ibland är det ju också mina/dina/våra barn.
Vad är det som gör att vi vuxna inte förmår att få familjelivet att fungera pga barnen? Har vi helt enkelt blivit för egoistiska? Ske min vilja eller stick-annars sticker jag…Det är i sanningen ingen enkel uppgift för någon att para ihop två, för varandra okända, familjer, bara för att mamma och pappa har blivit förälskade. Barnen tvingas ju in i en sitution som de inte har valt.
Jag tycker många gånger att föräldrar, mest då i mina/dina-barn förhållande, skyller på att den andres barn är helt omöjliga att stå ut med. Så kan man ju undra-Var det helt oväntat att barnen på ett eller annat sätt reagerar? De har kanske upplevt en skilsmässa , vant sig vid att ha mamma eller pappa rätt mycket för sig själv, och så ska de plötsligt dela med sig. Och inte bara till en annan vuxen, utan också till andra barn.Med tanke på att föräldrar i genomsnitt talar med sina barn sex minuter per dag, så kan man ju förstå att det inte finns mycket tid till att lyssna på barnens åsikter.
Jag menar inte att barnen ska bestämma. Inte heller att man ska hålla ihop det ohållbara enbart för barnens skull. Men jag tycker att man måste ta sitt föräldra ansvar. Om barnens mamma och pappa vill ha en gemensam framtid, så ligger det väl i deras interesse att få det att fungera? Det måste väl, trots allt, vara de vuxnas uppgift att hitta en lösning som alla kan vara tillfreds med? Det ansvaret kan man väl inte lägga på barnen? Som en bekant till mig sa gång -Om man köper en ko med kalv, så är väl kalven oxå min…
Det är som sagt inte lätt. Barn vet vilka knappar de ska trycka på för att få sin vilja. De kan, precis som vi vuxna, bete sig hemskt ibland. Men jag vill gärna tro att om man tar sig lite tid att lyssna till barnen, strunta i att disken står och väntar, tvättkorgen svämmar över och strykhögen är på väg att nå taket, så kan det mesta lösas så att alla kan få den tid och plats de behöver för att trivas. Alla kan inte älska alla, men det går att få en fungerande vardag, med både dina och mina barn, om man prövar att lyssna till varandra och respektera varandra. Så ta dig tid att kommunicera med dina barn. Och din partner, inte att förglömma! Det är ingen (har i alla fall aldrig hänt mig) som tar disken eller tvätten ifrån dig!
Så ge inte upp. Vill man nåt så kan man som regel också.
Marinette V
