En gång för några år sedan hade jag en upplevelse som störde mig. Det var ett barn på dagiset som inte var särskilt snäll mot mitt barn. Inte mot andra barn heller för den delen. Av en händelse så möter jag en dag mamman till detta barn utanför dagiset. Jag stannar och säger vem jag är och ber henne om hon inte kan försöka prata lite med sitt barn. ( Visserligen bara 5 år, men vissa basics borde även 5-åringar känna till. De förstår mycket mer än man tror.) Hon svarar mig att 
et är väl inte min sak, det är väl personalens ansvar.
Jag blev helt förstummad! Har man som förälder inget ansvar för hur sitt barn uppför sig bara för att barnet är på dagis?!? Varför skaffar man överhuvudtaget barn om man inte vill ta det ansvar det medför? Är det inte, i första hand föräldrarna, som ska lära sina barn rätt & fel?
När man möts av en sån likgiltighet från föräldrar tycker man inte alls det är konstigt att också barnen växer upp till människor som inte tar ansvar för sina handlingar. Över allt kan man ju läsa om mobbning och våldshandlinar som barn och ungdomar utför mot varandra. Utan att de får ta ansvar för det de gjort mot en annan människa. Utan att det får någon som helst konsekvens.
Jag blir så arg när jag hör om stackars ”Julia” som tvingas byta skola för att hon blivit mobbad i flera år och inte orkar längre. Och vad händer med mobbarna?? Jo, de får gå till samtal där de blir överösta med förståelse. För de har det så svårt hemma. Pappa är våldsam av sig och mamma dricker. Visst. Det är många barn som växer upp under hemska omständigheter. Men hur ska de kunna lära sig att det beteendet inte är ok om samhället hela tiden ursäktar deras uppföande?? Är det ok att jag slår dig för min pappa slår mig?? Är det inte att underkänna dessa individer som mindre värda, när de inte får ta ansvar för sina handligar?
Det är inte ok att gå in i en affär, fylla en kasse med mat, och gå därifrån utan att betala bara för att mina pengar har tagit slut. Det handlandet får en konsekvens. Jag får ta ansvaret för det jag har gjort. Och då har jag ändå inte skadat någon annan människa, varken fysiskt eller psykiskt.
Vad lär vi våra barn och ungdomar genom detta ständiga ursäktande? Jo, dels att man kan uppföra sig hur som helst, för att man har det svårt hemma. Och, vad värre är, man visar dom ingen väg ut. Man sänder ett budskap om att du kan inte ändra ditt liv, ditt beteende. För du kan ju inte hjälpa att du gör så här… Detta bemötandet från vuxna måste ju, enligt min uppfattning, bara öka de här barnens känlsa av hopplöshet och vanmakt. Det är ju genom att ens handligar får konsekvenser, som man får ta ansvar för, som man lär sig att man faktiskt kan styra sitt liv i en annan riktning. Att man faktiskt har ett val-mobba eller inte mobba. Slå eller inte slå…
En trist verklighet / Marinette V =(
