Datingbloggen

Nu för tiden, när olika elektroniska medier har krympt världen, är det lätt att få kontakt med människor var som helst på jorden. Datingsajternas stora frammarsch t.ex. De gör det möjligt att hitta en partner var som helst i världen, och utbudet verkar oändligt.

Om man kommer i kontakt med nån som bor långt bort, kanske i ett annat land, så kan det  kännas väldigt nytt och spännande. Nytt språk, nya traditioner och om man kommer så långt att man träffas och blir förälskad, även en helt ny miljö. Det hela har karaktären av ett äventyr. Men hur blir det sen? Om man kommer underfund med att Prinsen inte har tänkt sig att flytta? När man inser att man själv inte heller vill eller kan flytta? Hur får man ett distansförhållande att fungera? Finns det nån gräns, räknad i kilometer, som avgör om det alls är möjligt?

Det finns ett amerikanske ordspråk som säger ”distance is a killer” och vi har ett svenskt talesätt som säger ” kärleken växer med avståndet”. Motsägelsefullt, eller en fråga om ens egen inställning? Eller en kulturkrock, kanske?

Några saker ska man ha klart för sig om man inleder ett distansförhållande. Det blir aldrig som ett vanligt förhållande. Vissa perioder lever man i princip ”singelliv”. Inte sett i trohetsperspektiv, men på så sätt att man är ensam om alla dessa små vardagliga beslut och händelser. Och det är svårt att dela dom via telefon eller internet. Den begränsade tid man har kontakt med varandra gör det svårt att dela vardagen, och leder lätt till -varför har du inte sagt det? – situationer. Man kan lätt känna sig utanför den andres liv. Svartsjuka kan ju också ställa till problem, och den risken är större i ett distansförhållande helt enkelt därför att man inte har den där dagliga insikten i den andres liv. Men den tid man spenderar tilsammans blir väldigt intensiv och det är en underbar känsla.

Distansförhållanden är på gott och ont, som så mycket annat här i livet. Man tröttnar inte på varandra så lätt, man slipper plocka upp den andres sura sockar från golvet, och man en annan slags frihet i vardagen. Ingen som undrar när man kommer hem eller när middagen är klar.Det kan ju upplevas både som en fördel  likaväl som det kan vara trist att inte ha någon som väntar på en, inte har någon som finns där i dagligdan…

Men kärleken övervinner allt sägs det ju, och för vissa människor kan nog denna typen av förhållande fungera alldeles utmärkt! För på sätt och vis är det ju lite som att både ha kakan och äta upp den. Man hör ihop med någon, har kärlek i sitt liv, samtidigt som man är fri från de vardags-förpliktelser och den hänsyn som ett ”normalt” förhållande innebär.

Så fortsätt tro på kärleken!

Marinette V