november 10, 2008 vid 1:24 e m (1, Livet, allmänt, förhållande, kärlek)
Tags: livet kärlek förhållande allmänt ordspråk
Vad jag blir trött på alla klicheér folk använder sig av. Jag själv också, tyvärr…:-/ Sen jag blev singel, vet jag inte hur många gånger jag har hört ”mister du en står dig tusen åter”… Den är väl sen, typ, stenåldern, eller nåt. Klassas mer som ordspåk tror jag. Det finns modernare varianter också.
”Vi har växt ifrån varandra” är en sån. Finns det någon flitigare använd ursäkt för att lämna ett förhållande? Man ska ju inte kasta sten när man sitter i glashus, för använda ännu en, men är inte meningen med förhållande att man ska anstränga sig för växa tillsammans? Sida vid sida – inte var för sig som verkar vara det vanligaste nuförtiden.
Nu för tiden ska man helst också ”vila i sig själv”…Ännu än klycha som snart är utsliten! Jag tänker inte vila i mig själv förrän jag blir så gammal så att jag inte kan annat! När man kommit så långt att man kan ”vila i sig själv” har man ju slutat söka, slutat reflektera, har inte längre nån vilja att lära. Det är iaf min uppfattning om de jag känner, som säger sig ”vila i sig själva”….
”Tiden läker allla sår” – eller?? Jag vill påstå att tiden gör att vi vågar riskera att få nya… De flesta av mina sår har jag fortfarande med mig – de har gjort mig till den jag är. Och jag tror aldrig att de läker så mycket så att de inte kan gå upp igen…särskilt inte kärleks sår.
Visst finns det tillfällen när alla dessa klychor och klicheér funkar, men används de inte ofta för att komma ur en diskussion? När man inte vet vad man annars ska säga? Eller för att legalisera sina handligar. ”Tala är silver men tiga är guld” kan ju gömma sig bakom när man har undlåtit att säga sanningen – eller tigit ihjäl att möjligheter till att förbättra en situation eller kanske sitt förhållande – som så kanske resulterar i att man ”växer i från varandra”, och då ska man gå en kurs för att lära sig ”vila i sig själv”, låta ”tiden läka alla sår” och sen tro på att ”mister du en står dig tusen åter”. Och så kan man börja om igen….
Rebecka Q – funderingar
1 kommentar
november 4, 2008 vid 5:42 e m (1, Livet, allmänt, förhållande, kärlek, sex)
Tags: kärlek sex livet förhållande känslor förälskad
Det undrar jag ibland. Det finns nog inget i världen som är så dubbelsidigt. När den är som bäst, så existerar man i ett annat universum, känns det som. Och när den tar slut…ja, det finns väl inget som kan såra så mycket som sviken kärlek. Man har svårt att leva utan den – och man har svårt att leva med den….
Tänk om livet var kärlekslöst. Då skulle alla risker det innebär att bli förälskad försvinna. Då skulle inga hjärtan kunna krossas, som grus under din sko. Inga saragde själar som desperat och förtvivlat söker efter nån som kan läka deras sår. Som endast genom att ta risken att bli förälskad på nytt kan få känna sig hela igen…
Och vad sex beträffar, det skulle ju oxå kunna förenklas till en känslolös handlig. Enbart ett sätt att få utlopp för sina lustar och ett sätt att fortplanta sig. Det skulle bara vara att gå fram till en person man fann attraktiv och säga -jag vill ha sex med dig – och gå därifrån, tillfredställld och glad. Man skulle inte ha behov för närhet, beröring, trygghet, att känna att man hör ihop med nån.
Tänk vad enkelt livet skulle kunna vara!
Eller tänk om det är kärleken som är meningen med livet? Tänk om det är genom alla de känslor, både goda och onda, som man upplever genom kärlek, som man utvecklas som människa?
Rebecka Q
1 kommentar
oktober 24, 2008 vid 11:02 f m (1, Livet, allmänt, förhållande, vänskap)
Tags: otrogen sannig lögn livet allmänt
Vissa menar att ärlighet varar längst. Det gör det förmodligen oxå. Men om man vet att sanningen sårar, ska man ändå vara ärlig?
Om t.ex. en väninna vill visa sin nya klänning för mig, och jag inte tycker att den passar henne. Ska jag säga till henne att jag inte tycker att hon har figur till en sån klänning? Eller att den färgen får henne att se ut som om hon hade svår migrän? Ska man vara ärlig i ett sånt läge, även om man vet att hon blir sårad? Detta handlar ju oxå om tycke och smak och är inget livsavgörande direkt…
Vid otrohet då, för att ta ett annat exempel. Ska den som varit otrogen, en engångshändelse, berätta för sin partner? Om man berättar och får lättat sitt hjärta och gjort sig av med sitt dåliga samvete, så får man det bättre själv. Det blir partnern som får ta ställning till om förhållande ska fortsätta eller inte. Partnern som måste besluta om han/hon kan leva med känslan av svek och misstillit. En känsla som man har med sig i ryggsäcken lång tid framöver…
Eller ska man låta bli att berätta? Själv få leva med sitt dåliga samvete och en konstant rädsla för att sanningen på ett eller annat sätt kommer fram så småningom… För det svider ju oftast mer att få reda på sanningen långt senare.
Är det antingen svart eller vitt – eller bara en grå sörja av olika uppfattningar utan facit? För egentligen finns ju inte Rätt och Fel. Bara olika konsekvenser av våra handligar…
Rebecka Q-som undrar…
Kommentera
oktober 24, 2008 vid 10:46 f m (1, Dating, Livet, allmänt, datingartikler, förhållande)
Tags: dating relationer ragga livet allmänt comfortzon
En del människor har ingen respekt för andras ”comfortzon”.Kom att tänka på det i dag i affären. De ställer sig alltid lite för nära i köer, sätter sig lite för nära på parkbänken. När jag var singel och mera i svängen än nu, så märktes det också. Vissa människor ställde sig helt inpå, nästan så att man blev trampad på tårna, i försök att få kontakt.
Det är inte så många som tycker om det. Särkilt inte i ”raggnings-syfte”. Man vill själv välja vem man ska ha tätt inpå sig! Alla har sin egen comfortzon, och uttrycket ”på en armlängds avstånd” passar in på de flesta. Om man dejtar i verkliga livet eller via nätet, spelar ingen roll. Även på nätet bör man visa respekt för andra. Om man vill lyckas alltså. Där handlar det mer om att inte ställa frågor av allt för personlig karaktär vid den första, inledande kontakten. Om man är intresserad, och tar sig tid, så kommer det av sig själv.
Det är lika irriterande med människor som inte tittar en i ögonen när man pratar med dom. Eller som vänder sig bort mitt i en mening… Så till dom som ska ut och ”ragga” i helgen -håll er på en armlängds avstånd och titta ”objektet” för ditt intresse i ögonen!
Själv har jag tur, för jag ska spendera helgen tillsammans med Mannen i Mitt Liv och alla våra barn. Det ser jag fram emot! Visst har det fördelar att vara singel, men inget slår tvåsamhet… Det är ju också därför vi går ut – för att hitta tvåsamhet – nån att dela vårat liv och våra tankar med.
Marinette V
1 kommentar
oktober 1, 2008 vid 4:01 e m (1, Livet, allmänt, barn, förhållande, kärlek, sex)
Tags: barn kärlek förhållande sex livet utnyttjad
Hur många hjärtan har inte blivit krossade i tron att det är så det fungerar?
Det drabbar väl som regel yngre tjejer. Kanske har de spanat in nån snygg kille, ofta ett par år äldre. Lite mer erfaren. Blir smickrade när han visar lite intresse tillbaka. I bästa fall är de ihop en tid innan frågan om sex kommer upp. I värsta fall kommer den upp direkt – Om du inte har sex med mig vill jag inte träffa dig igen… Eller värre – Om du inte har sex med mig, älskar du mig inte…
När det än sker gör det ont att bli dumpad så snart man haft sex med sin drömprins, som på en natt förvandlats till en groda… De tror att de ger honom nåt som ska garantera evig kärlek. En illusion. Så blir det bara i sagorna.
Undersökningar visar att många tycker att det är ok med sex på första daten. Om båda vill. Det är ju bara det att man vet inte hur det känns att få sitt hjärta krossat på det viset innan man prövat. Det kan inte vara att rekommendera, sex på första daten, förrän man vet vad man ger sig in på och kan hantera det. D.v.s inte känner sig utnyttjad efteråt.
Jag ska inte döma andra människor, varken unga eller gamla. Har ju själv varit ung och dum(pad). Men det är en tuff sak att ta sig igenom, och gör man om misstaget mer än en gång, så är man snart stämplad som luder…
Tyvärr så hjälper det inte mycket att prata med tjejerna om det här heller. Barn lär sig inte av sina föräldrars misstag. De måste göra sina egna. Ibland har det bara ett högt pris…
Marinette V – som tror på kärleken i evighet. Amen.
Kommentera
september 28, 2008 vid 5:50 e m (1, Livet, allmänt, barn, förhållande, kärlek)
Tags: barn, date, Livet, Parrelationer, trygghet
Det blir inte alltid som man tänkt. Hade ju planerat att ha en sensuell, mysig hemma kväll i fredags. Det började också riktigt bra. God mat och god stämmning. En perfekt start…
Så uppstår en konflikt mellan barnen. Mina barn och dina barn alltså. Och de är inte alltid lätta att lösa, kan jag berätta för er som inte vet. Det är inte lätt att vara objektiv. Barnen tog inte så illa vid sig. De har, i det stora hela, mest glädje av varandra. Men självklart blir de ovänner ibland också. Ofta, liksom nu, om bagateller som vilken film de ska se.
Problemen kan istället uppstå när föräldrarna har helt olika uppfattnig om hur problemen ska lösas. Hur objektiv man kan vara? Det svårt när det handlar om gemensamma barn, och det är definitivt inte lättare när det är mina/dina barn.
En del par jag känner lever efter principen att man överhuvudtaget inte ska lägga sig i hur partnern uppfostrar sina barn. Var och en sköter sitt, helt enkelt. Det är kanske en bra princip som förenklar. Men blir det inte svårt att skapa en ”vi” känsla om man inte ska bry sig om varandras barn? För nån slags samhörighet vill man väl att barnen ska känna?
Det finns väl inte alltid rätt eller fel sätt, bara olika konsekvenser av hur man väljer att lösa problem. Det viktiga är att hitta den lösning som passer en själv. Och det kan man bara göra genom att kommunicera, tror jag. Och genom att respektera att ens partner inte har samma uppfattning. Det är också viktigt att man inser att det är ett ”vuxenproblem”, som inte ska gå ut över barnen.
Så fredagskvällen blev en kväll i kommunikationens tecken. Och så länge man kan prata så ordnar sig det mesta, vill jag påstå. Och så blev ju lördagen än bättre…
För det är en bra sak med samtal, kommunikation. Det kan föra en närmare varandra. Det kan ge större förståelse för varandra och det, i sin tur, skapar den trygghet och sammhörighet man gärna vill ha för sig själv och sina barn.
Marinette V
Kommentera
september 26, 2008 vid 9:11 f m (1, Dating, Livet, allmänt, förhållande, kärlek, singel)
Tags: Add new tag, allmänt, Dating, ekonomi, förhållande, kris, Livet, sex
Det är ekonomisk kris och lågkojunktur på många ställen i världen. Tänk att det ska till så drastiska saker för att vi människor ska få mer tid för varandra. Mer tid till sex.
För det har genom tiderna visat sig att, det föds fler barn i dåliga tider. Följdaktligen så har vi också mer sex i dåliga tider. Det är ju en positiv effekt av att folk inte har råd att gå ut…För vad är väl mera mysigt än en kväll hemma med levande ljus, god mat, ett gott vin och tid att njuta av varandra…Tid att få leva ut sina fantasier…
Det ser oxå ljusare ut på sexfronten för alla singlar. Läste en studie igår som visade att allt fler, både män och kvinnor, tycker att det är ok att ha sex på första daten…Så om man har lust till det är det fritt fram. Så låt oss glädjas, som kvinna skulle man således inte längre behöva bekymra sig om sitt rykte:-)
Lite tråkigt kanske, att det är dålig ekonomi som ska till! Men – inget ont som inte har nåt gott med sig, eller hur?
Marinette V
2 kommentarer
september 25, 2008 vid 9:34 f m (1, Livet, allmänt, kärlek, män, raggning)
Tags: allmänt, Livet, raggning, tankar
Läste en artikel som handlade om att män vill bli uppraggade. De behöver också bekräftelse. Det tror jag gärna på. Inget fel i det.
Män beklagar sig att de inte kan förstå kvinnors mer subtila sätt att visa intresse. Då är det genast kvinnan som ska ändra taktik och bli mer rakt på sak! Är det omöjligt för män att lära sig förstå kvinnor – men enkelt för kvinnor att förstå män? Eller är det en jämnlikhetsfråga? Som i det här fallet skulle göra livet mycket enklare för alla män…
Det är upp till var och en vad den vill göra ju, men jag vill vara Prinsessa om jag går ut. Kvinnor lägger som regel mycket tid och omsorg på att göra sig snygga för att fånga männens uppmärksamhet, då är det väl inte mer än rätt att det får lov att vara männens sak att uppvakta, ragga och jaga….Och kanske försöka lära sig att förstå våra subtila signaler, så de inte behöver slösa bort tid i onödan…
I de flesta fall är jämnlikhet bra. Det är bra att kvinnor kan försörja sig själva, att kunna hjälpas åt med hushållsarbete och barn osv. Men har män inte längre behov för att känna sig som män?? Har kvinnor inte längre rätt att vilja känna sig som ett eftertraktat byte?? Är alla urinstinkter helt omoderna och bortrationaliserade till förmån för jämnlikhet?? Är män som tycker om att uppvakta en kvinna, som tycker om att ta initiativet, en utdöende ras?
I så fall är jag omodern och orationell. Och förmodligen diskriminerande också! Eller bara gammaldags och fast i könsrollerna?
Rebecka Q, som vill vara Prinsessa ibland
Kommentera
september 15, 2008 vid 5:55 e m (1, Dating, Livet, datingartikler, förhållande, kärlek)
Tags: Dating, förhållande, nätdating, partner, sex
Gick och plockade undan lite här hemma med radion på, som vanligt. Ibland säger de plötsligt nåt som fångar ens uppmärksamhet. Idag var det nån som pratade om en undersökning som gjorts av någon av våra större datingsidor. I undersökningen hade de bland annat fått reda på att en av de allra första frågor som kvinnor ställer till män är vad för bil de har. Kan inte låta bli att undra varför det är så viktigt. Borde det inte vara andra saker som man hellre ville veta om en person man funderar på att dejta??
Är frågan om bilen ett sätt att ta reda på nåt om mannens ekonomi? Om han är nåt värd som försörjare? Tänk vilken grop att gräva åt sig själv om det är så! Jag menar de flesta har ju rätt stora avbetalningar på sina bilar, så det säger ju inte ett skit om personens ekonomi!
Kvinnor söker ju ofta trygghet i en partner. Sett med grottmänniskans perspektiv är det en som kan beskydda och se till att man får mat. Det är ju ungefär det som god ekonomi ger oss idag.
Männen då, vad ville de helst veta? Jo, de ville helst veta kvinnors syn på sex. Överraskad? Så tillbaka till grottmänniskans perspektiv, har det att göra med männens behov att fortplanta sig? Att skaffa sig en partner som är sexuellt aktiv som kan ge honom en avkomma?
Vissa urinstinkter har vi kanske inte lyckats göra oss av med helt…
Eller ska det helt enkelt tolkas så att kvinnor vill bara ha status och män vill bara ha sex….Välj själv! Jag föredrar nog grottmänniska-teorin. Den verkar inte fullt så ytlig och patetisk. Eller??
Slutsats: Tygghet mot en avkomma eller status mot sex
Rebecka Q, singel med reflektioner
1 kommentar
september 15, 2008 vid 10:52 f m (1, Livet, barn)
Tags: Add new tag, allmänt, ansvar, barn, Livet, mobbning
En gång för några år sedan hade jag en upplevelse som störde mig. Det var ett barn på dagiset som inte var särskilt snäll mot mitt barn. Inte mot andra barn heller för den delen. Av en händelse så möter jag en dag mamman till detta barn utanför dagiset. Jag stannar och säger vem jag är och ber henne om hon inte kan försöka prata lite med sitt barn. ( Visserligen bara 5 år, men vissa basics borde även 5-åringar känna till. De förstår mycket mer än man tror.) Hon svarar mig att 
et är väl inte min sak, det är väl personalens ansvar.
Jag blev helt förstummad! Har man som förälder inget ansvar för hur sitt barn uppför sig bara för att barnet är på dagis?!? Varför skaffar man överhuvudtaget barn om man inte vill ta det ansvar det medför? Är det inte, i första hand föräldrarna, som ska lära sina barn rätt & fel?
När man möts av en sån likgiltighet från föräldrar tycker man inte alls det är konstigt att också barnen växer upp till människor som inte tar ansvar för sina handlingar. Över allt kan man ju läsa om mobbning och våldshandlinar som barn och ungdomar utför mot varandra. Utan att de får ta ansvar för det de gjort mot en annan människa. Utan att det får någon som helst konsekvens.
Jag blir så arg när jag hör om stackars ”Julia” som tvingas byta skola för att hon blivit mobbad i flera år och inte orkar längre. Och vad händer med mobbarna?? Jo, de får gå till samtal där de blir överösta med förståelse. För de har det så svårt hemma. Pappa är våldsam av sig och mamma dricker. Visst. Det är många barn som växer upp under hemska omständigheter. Men hur ska de kunna lära sig att det beteendet inte är ok om samhället hela tiden ursäktar deras uppföande?? Är det ok att jag slår dig för min pappa slår mig?? Är det inte att underkänna dessa individer som mindre värda, när de inte får ta ansvar för sina handligar?
Det är inte ok att gå in i en affär, fylla en kasse med mat, och gå därifrån utan att betala bara för att mina pengar har tagit slut. Det handlandet får en konsekvens. Jag får ta ansvaret för det jag har gjort. Och då har jag ändå inte skadat någon annan människa, varken fysiskt eller psykiskt.
Vad lär vi våra barn och ungdomar genom detta ständiga ursäktande? Jo, dels att man kan uppföra sig hur som helst, för att man har det svårt hemma. Och, vad värre är, man visar dom ingen väg ut. Man sänder ett budskap om att du kan inte ändra ditt liv, ditt beteende. För du kan ju inte hjälpa att du gör så här… Detta bemötandet från vuxna måste ju, enligt min uppfattning, bara öka de här barnens känlsa av hopplöshet och vanmakt. Det är ju genom att ens handligar får konsekvenser, som man får ta ansvar för, som man lär sig att man faktiskt kan styra sitt liv i en annan riktning. Att man faktiskt har ett val-mobba eller inte mobba. Slå eller inte slå…
En trist verklighet / Marinette V =(
Kommentera
« Äldre inlägg
