november 12, 2008 vid 10:22 f m (Livet, allmänt, barn, förhållande, singel, vänskap)
Tags: singelliv förhållande jobb sex barn livet allmänt
Det är många saker som är annorlunda när man är singel. En del blir mer märkbara när man är singel i min ålder än när man var 25-30. När man var yngre, så slapp man höra alla kommentarer i stil med: Det kan ju inte vara kul att vara ensam i din ålder. Eller: Nu måste du skynda dig att hitta en man-nån du kan åldras ihop med. Du blir ju inte yngre… Eller: Tänk dig nu för-är det inte bättre att du och Xet flyttar ihop igen. Det är ju så svårt att anpassa sig till nya människor när man är i din ålder….
Efter någar år i parförhållande, så tenderar ju också ens umgänge att förändras. Man umgås mest med andra par. Också där blir det uppenbara problem när man blir singel. Plötsligt uppfattas man som en alien från en okänd planet som hotar att kidnappa alla gifta män i bekantskapskretsen, ta dom med i rymdskeppet och förföra dom dem utomjordiskt sex…. Kort sagt – umgänget med andra par försvinner i stort sett helt. Det hotfulla femte hjulet, eller nåt… På sin höjd kan det bli en förmiddagsfika, när mannen är i tryggt förvar på sitt arbete..
Och så kom vi osökt in på jobb – Vet inte hur många som ifrågasatt om jag nu också klarar att sköta mitt jobb, nu när jag också ska passa Hund, Hus och Barn ensam… Dessutom blir det plötsligt lovligt för Macho -Mats att säga att ingen kvinna kan leva utan en man. För Läckra-Lars, som tror att han Guds gåva till kvinnorna, att klappa mig på rumpan. Det blir visst också lovligt för Tysta Generade-Thomas att sända halv perversa mail och sms…
Med allt detta emot sig är det inte alltid lätt att vara SuperLyckligSingel – och det förväntas man ju vara…
Rebecka Q – tanklös?
Kommentera
oktober 1, 2008 vid 4:01 e m (1, Livet, allmänt, barn, förhållande, kärlek, sex)
Tags: barn kärlek förhållande sex livet utnyttjad
Hur många hjärtan har inte blivit krossade i tron att det är så det fungerar?
Det drabbar väl som regel yngre tjejer. Kanske har de spanat in nån snygg kille, ofta ett par år äldre. Lite mer erfaren. Blir smickrade när han visar lite intresse tillbaka. I bästa fall är de ihop en tid innan frågan om sex kommer upp. I värsta fall kommer den upp direkt – Om du inte har sex med mig vill jag inte träffa dig igen… Eller värre – Om du inte har sex med mig, älskar du mig inte…
När det än sker gör det ont att bli dumpad så snart man haft sex med sin drömprins, som på en natt förvandlats till en groda… De tror att de ger honom nåt som ska garantera evig kärlek. En illusion. Så blir det bara i sagorna.
Undersökningar visar att många tycker att det är ok med sex på första daten. Om båda vill. Det är ju bara det att man vet inte hur det känns att få sitt hjärta krossat på det viset innan man prövat. Det kan inte vara att rekommendera, sex på första daten, förrän man vet vad man ger sig in på och kan hantera det. D.v.s inte känner sig utnyttjad efteråt.
Jag ska inte döma andra människor, varken unga eller gamla. Har ju själv varit ung och dum(pad). Men det är en tuff sak att ta sig igenom, och gör man om misstaget mer än en gång, så är man snart stämplad som luder…
Tyvärr så hjälper det inte mycket att prata med tjejerna om det här heller. Barn lär sig inte av sina föräldrars misstag. De måste göra sina egna. Ibland har det bara ett högt pris…
Marinette V – som tror på kärleken i evighet. Amen.
Kommentera
september 30, 2008 vid 9:25 f m (Livet, allmänt, barn, förhållande, kärlek, vänskap)
Tags: förhållande, Livet, självbedrägeri, vänner, vänskap
Häromveckan mötte jag en gammal klasskamrat i affären. Vi har haft sporadisk kontakt genom åren och nu visar det sig att hon flyttat hit, till samma stad som jag.
En av anledningarna till att vi inte haft så mycket kontakt är hennes sambo. De har varit tillsammans i många år, och han har alltid behandlat henne som nåt som katten släpat in. Nu ska dom ha barn om ett par månader. Hon har ringt flera gånger och vill att jag ska komma och se var hon bor och ta en fika.
Jag vill gärna träffa henne, men bara inte hemma hos henne. För hennes sambo jobbar skift, och är oftast hemma på eftermiddagarna. Och jag kan bara inte stå ut med att vara i samma rum som honom! Han raggar på allt som rör sig, kommer med dumma kommentarer, och pikar henne konstant om allt ifrån hur oätlig mat hon lagar till hur usel hon är i sängen. Och hon bara tar emot. Förstår inte att nån annan än hans mor kan älska honom…
Han kan inte vara bra för henne – och i vissa klarsynta ögonblick vet hon det själv. Men hon väljer att stanna kvar i alla fall. Det är så synd, för hon har inte rätt många vänner kvar p.g.a honom. Jag borde förstås vara ärlig och säga till henne som det är. Jag kommer inte om han är hemma. Jag menar, hon har ju fattat för länge sen att folk tycker att han är en skitstövel.
Men ändå är det så svårt – för jag vet att hon blir ledsen. Och det är precis som att ju mer illa andra människor tycker om honom, dessdå mer måste hon älska honom. Att säga nåt har alltså precis motsatt effekt!
Hon är ett glimrande exempel på det som Rebecka skrev om häromdagen – självbedrägeri! Hon vill bara inte se sanningen. Hon vill inte, och tänker inte tillåta att hennes luftslott rasar…
Kan man tillåta sig att säga det rätt ut? Kan man tillåta sig att säga ”Jag tycker din sambo är en idiot” rakt i ansiktet på nån? Jag avksyr honom för det han gör mot dig! Du är en idiot som skaffar barn med honom! Kan man tillåta sig det?
Har man rätt att komma med åsikter om nån annans liv, utan att de bett om det?
Marinette V
2 kommentarer
september 28, 2008 vid 5:50 e m (1, Livet, allmänt, barn, förhållande, kärlek)
Tags: barn, date, Livet, Parrelationer, trygghet
Det blir inte alltid som man tänkt. Hade ju planerat att ha en sensuell, mysig hemma kväll i fredags. Det började också riktigt bra. God mat och god stämmning. En perfekt start…
Så uppstår en konflikt mellan barnen. Mina barn och dina barn alltså. Och de är inte alltid lätta att lösa, kan jag berätta för er som inte vet. Det är inte lätt att vara objektiv. Barnen tog inte så illa vid sig. De har, i det stora hela, mest glädje av varandra. Men självklart blir de ovänner ibland också. Ofta, liksom nu, om bagateller som vilken film de ska se.
Problemen kan istället uppstå när föräldrarna har helt olika uppfattnig om hur problemen ska lösas. Hur objektiv man kan vara? Det svårt när det handlar om gemensamma barn, och det är definitivt inte lättare när det är mina/dina barn.
En del par jag känner lever efter principen att man överhuvudtaget inte ska lägga sig i hur partnern uppfostrar sina barn. Var och en sköter sitt, helt enkelt. Det är kanske en bra princip som förenklar. Men blir det inte svårt att skapa en ”vi” känsla om man inte ska bry sig om varandras barn? För nån slags samhörighet vill man väl att barnen ska känna?
Det finns väl inte alltid rätt eller fel sätt, bara olika konsekvenser av hur man väljer att lösa problem. Det viktiga är att hitta den lösning som passer en själv. Och det kan man bara göra genom att kommunicera, tror jag. Och genom att respektera att ens partner inte har samma uppfattning. Det är också viktigt att man inser att det är ett ”vuxenproblem”, som inte ska gå ut över barnen.
Så fredagskvällen blev en kväll i kommunikationens tecken. Och så länge man kan prata så ordnar sig det mesta, vill jag påstå. Och så blev ju lördagen än bättre…
För det är en bra sak med samtal, kommunikation. Det kan föra en närmare varandra. Det kan ge större förståelse för varandra och det, i sin tur, skapar den trygghet och sammhörighet man gärna vill ha för sig själv och sina barn.
Marinette V
Kommentera
september 15, 2008 vid 10:52 f m (1, Livet, barn)
Tags: Add new tag, allmänt, ansvar, barn, Livet, mobbning
En gång för några år sedan hade jag en upplevelse som störde mig. Det var ett barn på dagiset som inte var särskilt snäll mot mitt barn. Inte mot andra barn heller för den delen. Av en händelse så möter jag en dag mamman till detta barn utanför dagiset. Jag stannar och säger vem jag är och ber henne om hon inte kan försöka prata lite med sitt barn. ( Visserligen bara 5 år, men vissa basics borde även 5-åringar känna till. De förstår mycket mer än man tror.) Hon svarar mig att 
et är väl inte min sak, det är väl personalens ansvar.
Jag blev helt förstummad! Har man som förälder inget ansvar för hur sitt barn uppför sig bara för att barnet är på dagis?!? Varför skaffar man överhuvudtaget barn om man inte vill ta det ansvar det medför? Är det inte, i första hand föräldrarna, som ska lära sina barn rätt & fel?
När man möts av en sån likgiltighet från föräldrar tycker man inte alls det är konstigt att också barnen växer upp till människor som inte tar ansvar för sina handlingar. Över allt kan man ju läsa om mobbning och våldshandlinar som barn och ungdomar utför mot varandra. Utan att de får ta ansvar för det de gjort mot en annan människa. Utan att det får någon som helst konsekvens.
Jag blir så arg när jag hör om stackars ”Julia” som tvingas byta skola för att hon blivit mobbad i flera år och inte orkar längre. Och vad händer med mobbarna?? Jo, de får gå till samtal där de blir överösta med förståelse. För de har det så svårt hemma. Pappa är våldsam av sig och mamma dricker. Visst. Det är många barn som växer upp under hemska omständigheter. Men hur ska de kunna lära sig att det beteendet inte är ok om samhället hela tiden ursäktar deras uppföande?? Är det ok att jag slår dig för min pappa slår mig?? Är det inte att underkänna dessa individer som mindre värda, när de inte får ta ansvar för sina handligar?
Det är inte ok att gå in i en affär, fylla en kasse med mat, och gå därifrån utan att betala bara för att mina pengar har tagit slut. Det handlandet får en konsekvens. Jag får ta ansvaret för det jag har gjort. Och då har jag ändå inte skadat någon annan människa, varken fysiskt eller psykiskt.
Vad lär vi våra barn och ungdomar genom detta ständiga ursäktande? Jo, dels att man kan uppföra sig hur som helst, för att man har det svårt hemma. Och, vad värre är, man visar dom ingen väg ut. Man sänder ett budskap om att du kan inte ändra ditt liv, ditt beteende. För du kan ju inte hjälpa att du gör så här… Detta bemötandet från vuxna måste ju, enligt min uppfattning, bara öka de här barnens känlsa av hopplöshet och vanmakt. Det är ju genom att ens handligar får konsekvenser, som man får ta ansvar för, som man lär sig att man faktiskt kan styra sitt liv i en annan riktning. Att man faktiskt har ett val-mobba eller inte mobba. Slå eller inte slå…
En trist verklighet / Marinette V =(
Kommentera
september 15, 2008 vid 9:21 f m (1, Livet, barn)
Tags: Add new tag, barn, glädje, lycka
Lycka är när barnen kommer med kaffe på sängen och säger: Om en stund är frukosten klar. Vi håller på att baka bröd och göra omelett. Ligg kvar och mys ni, så ropar vi när allt är klart.
Ibland blir man bara uppfylld av känslor som samhörighet, glädje och tacksamhet.De stunderna ska man ta vara på och vårda som det dyrbaraste man har…/Marinette V J
Kommentera
augusti 28, 2008 vid 7:44 e m (Livet, barn, förhållande, kärlek)
Tags: allmänt, barn, kärlek, Parrelationer
Runt omkring mig sker det överallt. Förhållanden som tar slut pga barnen. Vad är det tragiskt, att det som skulle vara nåt som binder samman, istället blir nåt som splittrar.
Detta sker ju både i kärnfamiljer, och då det handlar om mina barn och dina barn. Jag vet inte vilket som är vanligast. Att kärnfamiljer, eller familjer med mina/dina barn splittras. Ibland är det ju också mina/dina/våra barn.
Vad är det som gör att vi vuxna inte förmår att få familjelivet att fungera pga barnen? Har vi helt enkelt blivit för egoistiska? Ske min vilja eller stick-annars sticker jag…Det är i sanningen ingen enkel uppgift för någon att para ihop två, för varandra okända, familjer, bara för att mamma och pappa har blivit förälskade. Barnen tvingas ju in i en sitution som de inte har valt.
Jag tycker många gånger att föräldrar, mest då i mina/dina-barn förhållande, skyller på att den andres barn är helt omöjliga att stå ut med. Så kan man ju undra-Var det helt oväntat att barnen på ett eller annat sätt reagerar? De har kanske upplevt en skilsmässa , vant sig vid att ha mamma eller pappa rätt mycket för sig själv, och så ska de plötsligt dela med sig. Och inte bara till en annan vuxen, utan också till andra barn.Med tanke på att föräldrar i genomsnitt talar med sina barn sex minuter per dag, så kan man ju förstå att det inte finns mycket tid till att lyssna på barnens åsikter.
Jag menar inte att barnen ska bestämma. Inte heller att man ska hålla ihop det ohållbara enbart för barnens skull. Men jag tycker att man måste ta sitt föräldra ansvar. Om barnens mamma och pappa vill ha en gemensam framtid, så ligger det väl i deras interesse att få det att fungera? Det måste väl, trots allt, vara de vuxnas uppgift att hitta en lösning som alla kan vara tillfreds med? Det ansvaret kan man väl inte lägga på barnen? Som en bekant till mig sa gång -Om man köper en ko med kalv, så är väl kalven oxå min…
Det är som sagt inte lätt. Barn vet vilka knappar de ska trycka på för att få sin vilja. De kan, precis som vi vuxna, bete sig hemskt ibland. Men jag vill gärna tro att om man tar sig lite tid att lyssna till barnen, strunta i att disken står och väntar, tvättkorgen svämmar över och strykhögen är på väg att nå taket, så kan det mesta lösas så att alla kan få den tid och plats de behöver för att trivas. Alla kan inte älska alla, men det går att få en fungerande vardag, med både dina och mina barn, om man prövar att lyssna till varandra och respektera varandra. Så ta dig tid att kommunicera med dina barn. Och din partner, inte att förglömma! Det är ingen (har i alla fall aldrig hänt mig) som tar disken eller tvätten ifrån dig!
Så ge inte upp. Vill man nåt så kan man som regel också.
Marinette V
1 kommentar
