november 12, 2008 vid 10:22 f m (Livet, allmänt, barn, förhållande, singel, vänskap)
Tags: singelliv förhållande jobb sex barn livet allmänt
Det är många saker som är annorlunda när man är singel. En del blir mer märkbara när man är singel i min ålder än när man var 25-30. När man var yngre, så slapp man höra alla kommentarer i stil med: Det kan ju inte vara kul att vara ensam i din ålder. Eller: Nu måste du skynda dig att hitta en man-nån du kan åldras ihop med. Du blir ju inte yngre… Eller: Tänk dig nu för-är det inte bättre att du och Xet flyttar ihop igen. Det är ju så svårt att anpassa sig till nya människor när man är i din ålder….
Efter någar år i parförhållande, så tenderar ju också ens umgänge att förändras. Man umgås mest med andra par. Också där blir det uppenbara problem när man blir singel. Plötsligt uppfattas man som en alien från en okänd planet som hotar att kidnappa alla gifta män i bekantskapskretsen, ta dom med i rymdskeppet och förföra dom dem utomjordiskt sex…. Kort sagt – umgänget med andra par försvinner i stort sett helt. Det hotfulla femte hjulet, eller nåt… På sin höjd kan det bli en förmiddagsfika, när mannen är i tryggt förvar på sitt arbete..
Och så kom vi osökt in på jobb – Vet inte hur många som ifrågasatt om jag nu också klarar att sköta mitt jobb, nu när jag också ska passa Hund, Hus och Barn ensam… Dessutom blir det plötsligt lovligt för Macho -Mats att säga att ingen kvinna kan leva utan en man. För Läckra-Lars, som tror att han Guds gåva till kvinnorna, att klappa mig på rumpan. Det blir visst också lovligt för Tysta Generade-Thomas att sända halv perversa mail och sms…
Med allt detta emot sig är det inte alltid lätt att vara SuperLyckligSingel – och det förväntas man ju vara…
Rebecka Q – tanklös?
Kommentera
oktober 26, 2008 vid 5:55 e m (Livet, allmänt, förhållande, kärlek, vänskap)
Tags: allmänt, förhållande, förlåtelse, gräl, kärlek, kritik, Livet, relationer, uräkter
Ett riktigt gräl rensar luften, sägs det. Men vad är egentligen ett riktigt gräl??
Gräl uppstår när en person känner sig dåligt behandlad. Det leder till att man blir ovänner med sin partner, föräldrar eller en kamrat. Det som de flesta tycker är jobbigast är att vara ovän med sin partner. Det är ju en person man älskar och är väldigt sårbar inför. Om ett gräl ska vara bara lite konstruktivt är det många saker man borde tänka på. Som man vet, men inte förmår i stridens hetta…. Många är vi som har fått be om ursäkt för nåt som man slängt ur sig enbart i syfte att ge igen!
Vad är meningen med gräl, eller som man säger till barnen-Vi grälar inte, vi diskuterar. Är det att få ge uttryck för sin åsikt? Eller att få ge uttryck för att man kanske känner sig sårad och ledsen? Är syftet att få den andre att ”ge sig”? Att få rätt-till varje pris?
När nån uttrycker sin åsikt om något som vi sagt eller gjort, som de känner sig sårade av, uppfattar man oftast det som kritik. När man blir kritiserad vill man försvara sig-det ligger i den mänskliga naturen. Där uppstår många gånger det första problemet. Vad man än gjort, var det inte för att såra. Alltså försöker man få sin partner att förstå det. Man börjar förklara sig.
Vad är det då partnern hör? Som regel inte en trovärdig förklaring, som kunde lett till förlåtelse och att man blev sams igen. Nä, oftast uppfattas förklaringen bara som en dålig ursäkt. Den sårade vill inte gärna bara förlåta – den vill inte alltid höra en förklaring. Den sårade vill gärna ”straffa” sin partner. Han/hon ska också lida. Därför tolkas en förklaring som att man, i efterhand ursäktar nåt som man visste att man inte borde ha gjort eller sagt. Så kommer också stolthet in i bilden. Kärlek och stolhet har väldigt svårt att förenas.
Man behöver lära sig att lyssna objektivt. För i ett förhållande ska det finnas plats för att ge uttryck för det man känner och tycker. Man behöver lägga stoltheten åt sidan om man ska kunna förlåta och inse att ingen är perfekt. Det måste finnas utrymme för att göra misstag också i ett förhållande, för vad som är ok för en kan vara en stor katastorf för en annan. Det tar tid innan man vet varandras gränser, och en del kompromisser får man också vara beredd på.
En riktigt god regel är i alla fall att man aldrig ska gå i säng som ovänner! Svårt ibland, men tänkvärt ändå!
Marinette V
Ps. Har också hört att ett gott skratt förlänger livet – så kan man bli sams och skratta tillsammans igen, får man ett långt liv!
Kommentera
oktober 24, 2008 vid 11:02 f m (1, Livet, allmänt, förhållande, vänskap)
Tags: otrogen sannig lögn livet allmänt
Vissa menar att ärlighet varar längst. Det gör det förmodligen oxå. Men om man vet att sanningen sårar, ska man ändå vara ärlig?
Om t.ex. en väninna vill visa sin nya klänning för mig, och jag inte tycker att den passar henne. Ska jag säga till henne att jag inte tycker att hon har figur till en sån klänning? Eller att den färgen får henne att se ut som om hon hade svår migrän? Ska man vara ärlig i ett sånt läge, även om man vet att hon blir sårad? Detta handlar ju oxå om tycke och smak och är inget livsavgörande direkt…
Vid otrohet då, för att ta ett annat exempel. Ska den som varit otrogen, en engångshändelse, berätta för sin partner? Om man berättar och får lättat sitt hjärta och gjort sig av med sitt dåliga samvete, så får man det bättre själv. Det blir partnern som får ta ställning till om förhållande ska fortsätta eller inte. Partnern som måste besluta om han/hon kan leva med känslan av svek och misstillit. En känsla som man har med sig i ryggsäcken lång tid framöver…
Eller ska man låta bli att berätta? Själv få leva med sitt dåliga samvete och en konstant rädsla för att sanningen på ett eller annat sätt kommer fram så småningom… För det svider ju oftast mer att få reda på sanningen långt senare.
Är det antingen svart eller vitt – eller bara en grå sörja av olika uppfattningar utan facit? För egentligen finns ju inte Rätt och Fel. Bara olika konsekvenser av våra handligar…
Rebecka Q-som undrar…
Kommentera
september 30, 2008 vid 9:25 f m (Livet, allmänt, barn, förhållande, kärlek, vänskap)
Tags: förhållande, Livet, självbedrägeri, vänner, vänskap
Häromveckan mötte jag en gammal klasskamrat i affären. Vi har haft sporadisk kontakt genom åren och nu visar det sig att hon flyttat hit, till samma stad som jag.
En av anledningarna till att vi inte haft så mycket kontakt är hennes sambo. De har varit tillsammans i många år, och han har alltid behandlat henne som nåt som katten släpat in. Nu ska dom ha barn om ett par månader. Hon har ringt flera gånger och vill att jag ska komma och se var hon bor och ta en fika.
Jag vill gärna träffa henne, men bara inte hemma hos henne. För hennes sambo jobbar skift, och är oftast hemma på eftermiddagarna. Och jag kan bara inte stå ut med att vara i samma rum som honom! Han raggar på allt som rör sig, kommer med dumma kommentarer, och pikar henne konstant om allt ifrån hur oätlig mat hon lagar till hur usel hon är i sängen. Och hon bara tar emot. Förstår inte att nån annan än hans mor kan älska honom…
Han kan inte vara bra för henne – och i vissa klarsynta ögonblick vet hon det själv. Men hon väljer att stanna kvar i alla fall. Det är så synd, för hon har inte rätt många vänner kvar p.g.a honom. Jag borde förstås vara ärlig och säga till henne som det är. Jag kommer inte om han är hemma. Jag menar, hon har ju fattat för länge sen att folk tycker att han är en skitstövel.
Men ändå är det så svårt – för jag vet att hon blir ledsen. Och det är precis som att ju mer illa andra människor tycker om honom, dessdå mer måste hon älska honom. Att säga nåt har alltså precis motsatt effekt!
Hon är ett glimrande exempel på det som Rebecka skrev om häromdagen – självbedrägeri! Hon vill bara inte se sanningen. Hon vill inte, och tänker inte tillåta att hennes luftslott rasar…
Kan man tillåta sig att säga det rätt ut? Kan man tillåta sig att säga ”Jag tycker din sambo är en idiot” rakt i ansiktet på nån? Jag avksyr honom för det han gör mot dig! Du är en idiot som skaffar barn med honom! Kan man tillåta sig det?
Har man rätt att komma med åsikter om nån annans liv, utan att de bett om det?
Marinette V
2 kommentarer
september 16, 2008 vid 6:36 e m (Livet, singel, vänskap)
Tags: Add new tag, allmänt, Livet, Livet som singel, singel, vänner
En del vänner försvinner när man blir singel. Särskilt de som man tidigare umgåtts parvis med. En del av dom var ju Exet´s vänner från början så där kan man väl ha en viss förståelse. De tar väl hans parti. Men de andra – de som var mina vänner - vad hände med dom???
Är jag plötsligt ett hot mot dom, eller vad är det frågan om? Tror de att jag vill ta deras män ifrån dom nu när jag är singel? Några få ”par-vänner” pratar jag med fortfarande men det är helt tydligt att ska vi ses så blir det en fika, utan man. Middagsbjudningar är visst inte aktuellt mera……
Antagligen hade jag reagerat likadant själv, men fy vad det är trist att det ska vara så. Jag har inget behov av att prata skit om mitt Ex, så jag tror inte att det är för att folk inte orkar höra på mitt bittra ältande. Jag vill bara vidare i livet och har allmänt den uppfattningen att det inte är ens fel när två träter.
Men det är klart, en positiv sak kommer det ju ut av det. Man får veta vilka som är riktiga vänner, sådana som Vännen. Och de andra, ja dom är väl nästan inte ens värda att kallas bekanta..
Var förresten och klippte mig idag, och fick läst i en av veckotidningarna om ett nytt fenomen: ”bloggänkling”. Golf-änka har man ju hört om men det här var nåt nytt. I alla fall för mig. Kanske tur att man är singel!
Rebecka Q, nyfriserad singel 
Kommentera
september 14, 2008 vid 8:50 e m (1, Livet, singel, vänskap)
Tags: glad, singel, vänner, vänskap
I dag är jag glad igen! Vännen och jag har pratat. Vännen har haft lite tid till eftertanke och insett att det faktiskt är ok att folk ändrar sig. Vännen förstår nu att jag bara ville ge det som jag fått.
Tänk vad lite tid till eftertanke kan göra!
Rebecka Q
, fortfarande singel, men med Vännen som vän
Ps. Tack, Marinette för att jag får använda din blogg att uttrycka mig på. Borde kanske skaffa en egen….
2 kommentarer
september 11, 2008 vid 5:27 e m (1, Livet, vänskap)
Tags: Add new tag, allmänt, Livet, vänner, vänskap
Vi ska vara bästa vänner för alltid! Hur många gånger sa man inte det när man var liten?
Nu som vuxen har man lärt sig att det är skillnad på vänner och vänner. Eller så betyder vänskap bara olika för olika personer. En del vänner har man kontakt med ganska ofta, kanske dagligen, men är de riktiga vänner? Andra pratar man bara med ett par gånger om året, är den vänskapen bättre eller sämre?
Jag har en speciell vän. VÄNNEN med stora bokstäver. Vännen finns där alltid. Har alltid tid för mig. Tycker aldrig att mina problem är löjliga. Förstår mig. Och vktigast av allt: Ifrågasätter mina tankar. Jag blir oerhört frustrerad när mina tankar, känslor eller åsikter ifrågasätts, men, faktum är att det hjälper en ofta att lösa problemet. Vännen löser inte problemet åt mig, men när Vännen ifrågasätter mig och mina åsikter så tvingas jag ju också att försöka hitta ärliga svar. Svar som kan tillfredställa även en kritisk lyssnare, inte bara svar som jag kan gömma mig bakom för att slippa se en eller annan mindre smickrande sanning om mig själv.
Min mormor brukade säga att söker du förståelse-gå till en kvinna med ditt problem. Söker du en lösning-gå till en man med ditt problem. Vännen ger mig både försåelse och hjälp att finna lösningar.
Många av mina vänner, både manliga och kvinnliga, är jättebra på att klappa på axeln och vara förstående. Få vänner engagerar sig tillräckligt för våga ifrågasätta. Det verkar ofta ganska provocerande. Själv är jag desvärre ofta ryggklappar-typen.
Men en dag kom Vännen till mig ett problem. Jag försökte att ge det jag hade fått. En blandning av förståelse och ifrågasättande. Det är inte så jag brukar vara. Vännen hade nog enbart kommit för att få en klapp på ryggen, för nu är vi inte så goda vänner mera.
Konstigt att det som man tidigare varit överens om var något bra, något som var ganska unikt vid vår vänskap: nämligen att kunna ifrågasätta sin vän, att kunna respektera att man inte alltid har samma uppfattning, bara gäller när man lever upp till vad Vännen förväntar. Det var kort sagt inte ok att jag ifrågasatte. För det brukar jag inte göra…
Så om ni vill behålla era vänner: ändra er inte för mycket, försök inte att göra saker på nytt sätt, låt alla gamla mönste och roller förbli som de alltid varit.
Ska man vara besviken över en klart försämrad vänskap, eller lättad över att ha kommit till insikt om hur den vänskapen egentligen fungerar?
Rebecka Q som för dagen är singel med en vän mindre :/
Kommentera
